Cicciworld

Läste en artikel om "farliga djur" och det väckte många barndomsminnen till liv. Till att börja med så har vi det här med humlan. När jag var kanske 3 år gammal, såg jag ett sött, ulligt litet djur som bara var gjort för att gosa med men när jag försökte klappa den, gissa vad som hände? Just det: Aj!
Sen har vi de vackra, ståtliga svanarna som jag såg på en utflykt i lågstadiet och naturligtvis ville klappa. Aj!
Ett citat ur tidigare nämnda artikel angående hur man kan försvara sig mot en aggresiv svan: "Fungerar det att kasta vatten på svanen?"
Jag vet inte ens om jag ska kommentera det, men testa! Fast gör det inte offentligt.
Och nu kommer vi då till det jobbiga: grävlingarna. Jag var livrädd för grävlingar när jag var liten. Även jag har växt upp med myten att grävlingar biter tills de hör ben krossas, så en lång period av min barndom gick jag omkring med knäckebröd i stövlarna om jag skulle ut i skogen.
Det känns lite komiskt så här i efterhand. Man hade ju en del knäppa ideer när man var liten. Som den gången jag fick höra om hur bärnsten bildades: "Det är kåda som legat i vatten". Jaha, tänkte jag, gick till närmsta gran, skrapade loss lite kåda och la i en plastmugg med vatten. Man glömde att upplysa mig om att det tar några miljoner år för kådan att stelna.
Min bror gjorde en liknande grej när han tog vallmofrön från en hamburgare och planterade dem i hopp om att det skulle växa upp hamburgeträd.

Vi har en liten kisse hemma. Han kom till oss för att det inte fanns någon plats på södertälje katthem för tillfället och vi hade skrivit upp oss som jourhem.
Han charmade sig in i våra hjärtan med sin lekfullhet och nyfikenhet.
Allt var dock inte rosa och gulligull i början. Vi upptäckte snart att Sigges favoritaktivitet var att "leka mord", d.v.s. han kunde komma från ingenstansoch hoppa på ens hand eller fot och det gjorde ONT. Så fort det var något han inte tyckte om så bets han. En katt kan ju inte prata som en människa så visst ska en katt kunna säga nej, men man ska inte behöva desinfektera händerna bara för att han inte gillade att man t.ex. flyttade på honom.
Men efter en hel del disciplin, svordomar och snälla men bestämda tillrättavisningar slutade han att ta tänderna som enda uttrycksmedel.
Jag blev väldigt förvånad eftersom jag trodde att det inte går att uppfostra en katt, de har ju ett rykte om sig att göra precis som de vill.
Men idag är han en kelig liten kille som älskar att vara ute på balkongen och retas med kaninerna.
Ibland biter han till men det är bara för att markera att han inte vill, ofta nuddar han inte ens med tänderna.
Med ibland, när han märker att det är ok, tycker han fortfarande om att "leka mord"  och det är helt ok, han är ju dessutom så otroligt söt när han viker tillbaka öronen. Jag läste i en bok om katter att när de har öronen på det viset känner de sig hotade men så är det inte i Sigges fall.
Han är en ond liten katt med hjärtat på rätta stället;)