Katthemmet
Sov över hos päronen inatt eftersom jag hälsat på J. igår i Jakan.
Jag kände för att hitta på något idag, så jag drog med pappa till katthemmet i Vaxholm för att titta på söta kissar.
De har länge snackat om att skaffa katt utan att göra slag i saken, men idag var det två små sötnosar som charmade in sig rejält hos farsan. Båda två var dock preliminärbokade. Det är en kvinna som ska välja mellan de två och därför bokat båda.
Ikväll ringer de från katthemmet och berättar vem som blev kvar.
Båda två var helt underbara och hade temprament som skulle passa väl in i den här familjen så egentligen spelar det ingen roll vilken det blir.
Mor och bror ska också godkänna dock, så vi får se.
Nu kanske man slipper plocka fram näsdukar varenda gång jag tar Sigge ifrån dem, efter att de varit kattvakt.
Igår
Igår var jag i Uppsala och hälsade på M. Vi satt länge och pratade om livet universum och allt. Bilden tog jag i Uppsala och, ja, jag har varit inne och manipulerat den bara för att jag tycker det är så roligt.
Sedan mötte jag min käre fästman inne i stan för att inhandla lite diverse.
Vilka söta små knattar
Bratwurst med inbyggd mp3-spelare
Boken jag och Magnus läser just nu, handlar om en mäktig trollkarl i Chicago som alltid hamnar i trubbel, gör bort sig och är allmänt envis och pessimistisk. Dock klarar han sig ur knipan varenda gång, självklart. Han är för övrigt den enda trollkarlen som är registrerad i gula sidorna.
Dagens citat från boken, "Death Masks" av Jim Butcher är: Sleep is God, go worship!
Så inatt dyrkade jag. Jag drömde att jag hade en superpower. Kan du gissa vilken det var?
Det började i alla fall med att jag kände mig lack på en person jag hade bråkat med och behövde gå ut på en promenad, och då händer det. Jag börjar promenera, snabbare och snabbare och... Gissa, vilken superpower det var då!
Här kommer det: Jag kunde springa supersnabbt. Hur tråkig superpower är inte det? När man ändå drömmar att man kan något coolt, så borde det vara nånting som att ha laserblick, eller kunna flyga, eller gå genom väggar eller nåt.
Jag lyckades i alla fall impa på två killar, som tyckte att vi borde slå våra kloka huvuden ihop och tjäna en massa pengar på vadslagning. Sen, bara för att de tyckte jag var så cool, gav de mig ett par solglasögon med inbyggd mp3-spelare. Sen förvandlades solglasögonen till en bratwurst. Hmmm....
Jag försökte komma på en fyndig rubrik men misslyckades.
Det första vi gjorde på morgonen var i princip att stiga upp, ta på oss kläderna och dra iväg.
Vi skulle träffa ett par vänner vi inte träffat på länge. Det var till och med så pass längesen, att sen vi träffades sist, har de hunnit skaffa hus, 2 bilar och ett barn.
Det visade sig bli en bra dag. Vi fick gå husesyn och titta på nya huset, och naturligtvis blev vi ännu mer sugna på att skaffa egen kåk. Det blev även en massa prat om barn, vilket jag inte hade något emot, även om vi inte har barn, eller några planer på att skaffa några just nu.
Förhoppningsvis ska vi lana tillsammans när Diablo3 kommer ut.
Nä nu känner jag för att kolla på en film, kanske krypa ner under täcket och smaska popcorn med Magnus.
Tihi
Idag var det alltså dags för att bli fotograferad för intervjun jag gjorde tidigare.
Naturligtvis så slog min insomnia till och jag kunde inte sova på hela natten. Vid 6:30 tiden gav jag upp att få någon sömn alls, eftersom Magnus 4 väckarklockor (jag skojar inte) gick igång. Inte för att han vaknade för det.
Den lilla sadisten i mig slog till, och tog fram några isbitar som jag virade i en plastpåse och la på hans mage.
Han vaknade inte. Det var först när jag tog isen i ansiktet han vaknade till, lyckligtvis med ett skratt.
"Du njuter av det här va?", sa han.
*Fniss*
Runt 10-tiden ringde fotografen och hittade inte hit, så jag gjorde mitt bästa för att lotsa henne rätt.
Hon kom hit och tog lite bilder på mig, Sigge och altaret och sen åkte vi ner till sjön för att ta några naturbilder.
Bara att ta sig dit var ju lite kul i sig. Jag har bara tagit mig till den sjön promenadvägen, och att JAG skulle försöka guida henne dit bilvägen var ju lite humoristiskt. Mitt lokalsinne är inte det bästa, jag skulle kunna gå vilse i en kaffekopp, så det blev lite "Hitåt tror jag", "Om vi svänger här kanske" och "Om vi testar här då"
Det var där någonstans när vi kom fram som mitt trötthets-flams satte igång. När jag står och tittar ut över havet och ska försöka se seriös ut, då går det bara inte. Sån tur var så var det inte några som helst problem för henne, utan hon verkade mest uppskatta att jag inte var så stel, och så hade hon ett bra sinne för humor.
När hon bad mig göra en solhälsning kunde jag inte låta bli att vinka uppåt och säga "Hej solen".
Jag gjorde en del riktigt fjompiga póser, som jag inte tror han komma med på bild, som tur var. Headbanging, räcka ut tungan m.m.
Jag måste säga att jag tyckte det var jätteroligt.
Ska bli kul att se bilderna sen. En övertrött, över-makead jag som står och fånar sig. Tusentals människor kommer att se detta.
Det känns som att det kanske borde oroa mig. Det gör det inte.Just nu är jag mest övertrött och tycker att detta var jätteskoj.
Sen kanske jag inte fånade mig lika mycket som jag trodde, jag menar, det var ju inte som att jag moonade eller flashade eller nåt.
Landet
Dags att skriva lite om landetvistelsen medans det är färskt i minnet.
Efter en lång och väldigt varm tågresa från Göteborg anlände vi till mina föräldrars lägenhet runt midnatt, sov över och dagen efter tog vi tåget till landet. Lugn och ro. Skönt. Men mina föräldrar hade spring i benen, och praktiskt varje dag ville de åka och kolla på något nytt. Ungdomar nuförtiden...
Jag tror det var andra dagen som vi åkte ut på sjön och det är något jag verkligen saknat. Min far insisterade på att Sigge skulle följa med och jag gick tveksamt med på det. Det krångliga var att få honom i båten, men när han insett att vi inte tänkte dränka honom verkade han faktiskt njuta av det.
Bad, fika, korv, sololja och avslappning följde.
Dagen därpå var det dags för auktion. Ett litet missöde skedde. För att klargöra vad som hände ska jag berätta om när jag var runt 10 år gammal. Vi har sen min barndom ofta åkt på autkion på helgerna. Det är trevligt att gå och titta, ta en fika och kanske hitta nån rolig pryl.
Och jag bjöd på allt möjligt, bara för att jag tyckte det var billigt och roligt. En säck med gamla skor till exempel. En tvättkorg full med tennisbollar. Byxor. Prydnadssaker. Allt.
Men så var det den gången jag sträckte upp handen för att bjuda som jag sent om någonsin kommer att få glömma.
Det var ett jättefint gammalt träbord. Stort var det, med extraskivor så man kunde göra det ännu större. Ingen bjuder ju på det, vad i...?? Så jag räckte upp handen och skrek "en tjuga!".
När min far såg vad jag hade gjort tog han sig för pannan och undrade svärandes hur vi skulle få hem det där åbäket.
Detta har blivit en ständigt återkommande anekdot i min familj.Alltid någon som tar upp det i samband med att vi är på eller pratar om auktioner och alla skrattar.Fråga mig inte varför. Det är ett jättebra bord, som jag faktiskt sitter och skriver vid just nu.
Tillbaka till den senaste auktionen. Jag såg ett jättesött litet soffbord i rotting med glasskiva och tänkte att det skulle passa jättebra mellan soffan och väggen hemma. Men ingen bjöd, vad i..?? "Tjugio!"
Nu har jag ytterligare 30 år av "vänliga små pikar" att se fram emot.
Sen har vi varit på IKEA och en runda ut på havet igen. Och jag har löst massor med korsord. Det har varit jätteskönt.
Mina föräldrar skjutsade oss hem när vi fick reda på att Travis gått bort och sedan stannade de ytterligare en natt innan de åkte tillbaka till landet.
Och Magnus gick iväg för en stund sen för att möta sin första arbetsdag efter semestern.
Later Travis
Travis drog sina sista andetag igår. Vi fick ett telefonsamtal från min bror som var kaninvakt medans vi var på landet, som berättade att när han kom hem hade han bara legat i buren med öppna ögon och vart helt stilla.
Vi visste att han var gammal, dock inte riktigt hur gammal. När vi fick han för en sådär 3 år sedan så sa de att han var 3, men jag skulle gissa på att han var äldre än så.
Han hade sett lite krasslig ut ett tag. Jag hade tänkt ta honom till veterinären efter semestern. Men jag intalar mig att de hade nog ändå inte kunnat göra något. Senast vi var hos veterinären när hans öga krånglade, gav de oss några ögondroppar som inte ens funkade. Jag tror det beror på att kunskapen om kaniner inte är så stor. Det är vanligare att folk går till veterinären med hundar och katter, därför specialicerar sig veterinärer inom de områdena istället.
Alla som har husdjur vet hur fäst man kan bli vid dem. Alla som haft kanin vet hur personliga de kan vara.
Travis var envis, kaxig, men samtidigt harig (hehe...) och skygg. En riktig kelkille var han också, han älskade att bli klappad, helst på huvudet, och han kunde ligga långa stunder och bara njuta och knäppa på min bröstkorg. (Kaniner gör små knäppande ljud som motsvarar katternas spinnande)
Jag kommer att sakna honom. Men jag kan inte gråta, inte än. Det brukar komma några veckor efteråt. Precis när såna här saker händer, reagerar min hjärna med att börja tänka på hur man ska lösa saker praktiskt.
Men jag känner en tomhet och det känns så konstigt att titta på hans tomma bur, och att jag inte kommer att kunna kela med honom, eller ge honom sallad, som han älskade, har jag nog inte riktigt fattat ännu.
Samtidigt vet jag att han skuttar omkring på ett grönt och fritt ställe just nu. Det är inte bra att ha kaniner i lägenhet. Det insåg jag inte när vi skaffade honom.
Jag tänker inte säga "Vila i frid Travis". Jag säger:
Ha ett underbart liv på de gröna ängarna och ät en jävla massa sallad, så syns vi senare.*Kram*
