The worst of times and the best of times

Senaste året. Arbetsmässigt var det tungt av många anledningar som grunnar i brist på antingen planering eller empati från olika håll. Det är allt jag orkar säga om det. Stryker ett stort fett streck över skiten. Privat var det väldigt rörigt. Stryker ett stort fett streck över det med. Men om jag struntar i vad händelserna i sig var och bara ser på vad som hände med mig under året, så var det ett bra år. Jag växte. Jag utvecklades. Jag blev starkare.
 
Pappa. Jag saknar dig ibland så att det gör ont. Jag letar efter dig. Jag tror att du nog dyker upp förr eller senare.
På Julaftons morgon väcktes jag med nyheten att du lämnat oss. Min första tanke var att jag måste finnas där för mamma och lillebror. Jag visste att något var fel, men jag sköt undan det. Inte kunde du ha lämnat oss för gott.
Det vore ju bara konstigt. Så min instinkt var att tänka på det praktiska och tycka att folk var knäppa när folk pratade om dig som att du inte skulle komma tillbaka. För någon så nära kan ju inte bara vara borta helt plötsligt.
Mamma behövde få i sig mat, lillebror behövde hjälp med mamma när hon bröt ihop, vilket hon gjorde hela tiden.
Så det var det jag gjorde. Jag matade folk. Jag visste vad som hänt på ett intellektuellt plan. Men jag kunde inte inse att det var på riktigt.
 
Morgonen det hände fick jag hjälpa mamma ta på sig kläderna. Hon var knäckt. "Det får inte gå till så här!" ekar fortfarande i mina öron.  Vi vilel fira jul med dig, kunde vi inte åtminstone ha fått julafton tillsammans.
 
På vägen mot sjukhuset som vi skulle besöka för att ta våra farväl hade jag en sång i huvudet. "Jag väntar vid min mila" Jag ville tro att det var du som sjöng den, så det var den jag sjöng på din begravning.
 
Sen fick vi se dig, älskade pappa. Du såg så fin och fridfull där du låg i sjukhus sängen. Någon hade lagt en lilja på din mage. Vi fick ta kyssa dig på pannan och säga till dig att vi älskade dig. Livet hade precis lämnat dig.
Sedan när vi gick därifrån bröt jag ihop lite. För jag kände, verkligen kände hur du log mot oss.
 
Tiden innan du lämnade oss var jobbig. Du hade varit sjuk länge, och vi led alla med dig och var arga på dig för att du inte tog hand om dig själv bättre.
 
Vi var så lika du och jag på många sätt. Samma envishet och tjurighet. Sättet vi slöt oss på. Jag känner fortfarande av dig. Jag kände dig så starkt dagarna efter din kropp gett upp. Du fanns där för mig, jag vet det. Jag hade aldrig orkat att förlora dig om inte du varit där samtidigt.
 
Jag grät på din begravning. Jag sjöng på din begravning. För dig. Men vi höll ihop oss. Lillebror och jag.
Du hade varit så stolt om du såg oss nu. Vi håller ihop oss i enad front. Lillebror har jobb. Han hjälper mamma. Han är stark. Han är jätteduktig. Säg det till honom om du skulle ha vägarna förbi. Han behöver höra det från dig också.
 
Jag tar min sorg i portioner. När jag är ensam och känner att det inte drabbar någon annan. Men det vet du säkert redan.
 
Det är sommar där du är nu. Farmor är med dig. Du är lycklig och frisk. Det är allt jag vet och kanske allt jag behöver veta just nu. Men vi ses någon dag. Jag saknar dig så in i helvete.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0