Cicciworld

Igår var den jobbigaste dagen på länge. Jag skulle åka in till stan för att möta Magnus, hämta ut ett spel åt min bror på webhallen och åka vidare hem till mina föräldrar.
En bit ifrån busshållplatsen satt det en man på trottoarkanten som uppenbarligen hade druckit för mycket.
Jag vankade av och an i väntan på bussen och så fort jag tittade åt hans håll verkade han säga nåt till mig. "Toppen, ett fyllo som vill snacka skit" tänkte jag och satte på mig mina mentala glasögon med texten "Världen är inte klok, jag ids inte bry mig".
Men när jag tog mig en lite närmare titt på honom såg jag på något sätt att han hade värk. Tänk om han brutit ett ben och inte kan ta sig upp?
Jag gick fram till honom och frågade hur det stod till. Han förklarade att han hade skadat benet och inte kunde resa sig upp.
Att få honom att få båda benen upp på trottoaren var inget lätt företag. Jag är inte en stor person och inte särskilt stark, och han kunde verkligen inte stå upp alls utan hjälp.
Men när jag väl fått honom att komma upp på trottoaren, vilket måste ha varit smärtsamt för honom eftersom hans ben var inflammerat, så gick det förbi två kvinnor som frågade vad som hade hänt och ville hjälpa. Den ena utav dem ringde efter en ambulans. Det hade gått förbi flera personer som bara hade ignorerat honom men nu verkade ok att hjälpa honom. Hade de försökt hjälpa honom om inte någon annan gjort det först? Det var första förvåningen.
Men de var hur som helst väldigt trevliga och hjälpsamma. Nu kommer förvåning nummer två!
Kvinnan som ringde ambulansen fick prata i tio minuter utan att något hände. Till saken tror jag hör att hon inte pratade särskilt bra svenska.
För att vara rättvis så hörde jag bara hennes sida av konversationen. Den handlade om saker som. "Nej vi kan inte få hem honom", "Nej jag vet inte hur man stoppar blödningen" "Ja det är klart vi behöver en ambulans vi kan inte bara lämna honom så här", "Kopplas vidare?"
Jag blev lite irriterad på att de hon pratade med höll på att tjafsa så mycket så jag bad att få låna telefonen för att fråga vad det var som pågick.
Då var det helt plötsligt inga problem. "Ja självklart kan vi skicka ambulans, kan du stanna där med honom tills den kommer?"
Ska man inte kunna ringa och be om hjälp om nån är skadad om man inte pratar bra svenska? Jag vet att folk blir diskriminerade varje dag, men att ställas ansikte mot ansikte med hur allvarlig en situation h a d e kunnat vara bara för att man inte pratar flytande svenska gav mig en mindre chock.
Så jag satt där med honom, är inte riktigt säker på hur mycket tid som förflöt, kanske 20 minuter.
Jag var lite stressad eftersom jag lovat att göra saker i stan, men jag kunde inte bara dra.
Mannen var väldigt smutsig och flugor flockades runt såret på hans ben, och jag måste erkänna att jag tyckte det var lite äckligt. Men inte så äckligt som den moderiktigt klädda tjejen som gick förbi och snörpte på munnen med en äcklad min hon inte försökte dölja för fem öre. Jag skulle inte ta i hennes personlighet, ens med tång och munskydd.
När vi satt där och väntade på ambulansen, den alkoholiserade mannen och jag, hade jag tid att tänka efter lite.
Varför gjorde jag det här egentligen? Tyckte jag synd om honom? Nä, det gjorde jag inte, han hade själv hällt i sig sprit och ramlat och gjort illa benet i fyllan. Jag gjorde det för att det ska inte behöva vara så att en person sitter i smärta och ber om hjälp utan att få det. Även om det är ett fyllo som är så smutsig så att flugorna flockas kring honom.
Jag är trött på att det är så.
För han är en person. Medan vi satt där och väntade pratade vi, och han hade ett namn, en ålder och ett tidigare yrke.
När ambulansen kom, kom också chock nummer tre.
Vi hade suttit där i lugn och ro och det var rätt så folktomt, med undantag för enstaka personer som gick till bussen.
Helt plötsligt som ur ingenstans, dök det upp en folksamling, massa barn och några vuxna som bara stod och glodde och tisslade och tasslade. Vart kom de ifrån? Växte de upp som svampar ur marken, eller var de blodhundar i förklädnad som kunde lukta sig till en ambulans?
Ambulansmännen bad dem flera gånger att gå därifrån utan att de gjorde det. Att människor tycker om när det händer saker och är nyfikna är ingen nyhet, och jag kan inte påstå att jag är något undantag, men det var något med hela situationen som var så hemsk.
När ambulansen åkt var det några småtjejer som undrade vad det var som hänt. "Vad hade hänt med hans ben?" "Blödde det?" "Såg du vad som hände?", och så frågan som jag även fick av kvinnan som ringde ambulansen: "Känner du honom, var han din pappa?" För varför skulle jag annars ha  hjälpt honom om jag inte kände honom liksom.
Jag svarade snällt och vänligt på deras frågor men egentligen ville jag bara springa skrikandes därifrån.
Nånting med hela situation fick mig bara att vilja gråta. Inte att en man var för full och skadad för att kunna gå, för nu fick han förhoppningsvis den hjälp med sitt ben som han behövde, och att han drack för mycket alkohol kan bara han själv rå över. Nej det var de reaktioner jag märkte hos folk igår som helt fick mig ur balans.
Jag kom till slut till stan och fick gråta ut hos Magnus och vi käkade på Max.
Jag försöker hitta några bra ord för att avsluta det här blogginlägget men jag hittar inga.
Ibland är jag rädd för världen jag lever i.