Cicciworld

Travis drog sina sista andetag igår. Vi fick ett telefonsamtal från min bror som var kaninvakt medans vi var på landet, som berättade att när han kom hem hade han bara legat i buren med öppna ögon och vart helt stilla.
Vi visste att han var gammal, dock inte riktigt hur gammal. När vi fick han för en sådär 3 år sedan så sa de att han var 3, men jag skulle gissa på att han var äldre än så.
Han hade sett lite krasslig ut ett tag. Jag hade tänkt ta honom till veterinären efter semestern. Men jag intalar mig att de hade nog ändå inte kunnat göra något. Senast vi var hos veterinären när hans öga krånglade, gav de oss några ögondroppar som inte ens funkade. Jag tror det beror på att kunskapen om kaniner inte är så stor. Det är vanligare att folk går till veterinären med hundar och katter, därför specialicerar sig veterinärer inom de områdena istället.
Alla som har husdjur vet hur fäst man kan bli vid dem. Alla som haft kanin vet hur personliga de kan vara.
Travis var envis, kaxig, men samtidigt harig (hehe...) och skygg. En riktig kelkille var han också, han älskade att bli klappad, helst på huvudet, och han kunde ligga långa stunder och bara njuta och knäppa på min bröstkorg. (Kaniner gör små knäppande ljud som motsvarar katternas spinnande)
Jag kommer att sakna honom. Men jag kan inte gråta, inte än. Det brukar komma några veckor efteråt. Precis när såna här saker händer, reagerar min hjärna med att börja tänka på hur man ska lösa saker praktiskt.
Men jag känner en tomhet och det känns så konstigt att titta på hans tomma bur, och att jag inte kommer att kunna kela med honom, eller ge honom sallad, som han älskade, har jag nog inte riktigt fattat ännu.
Samtidigt vet jag att han skuttar omkring på ett grönt och fritt ställe just nu. Det är inte bra att ha kaniner i lägenhet. Det insåg jag inte när vi skaffade honom.
Jag tänker inte säga "Vila i frid Travis". Jag säger:

Ha ett underbart liv på de gröna ängarna och ät en jävla massa sallad, så syns vi senare.*Kram*