Cicciworld

Nånting har hänt. Jag engagerar mig i min omvärld. Jag är inte säker på att jag tycker om det. Just nu tycker jag definitivt inte om det. 
Bussresor i södertälje är sällan problemfria. Idag var det två kvinnor med barnvagn och barn som ville att bussen skulle vänta på någon. Busschafförenförklarade att han inte kunde göra det, eftersom bussen  redan var sen.
Men naturligtvis var deras kompis, eller vem fan det nu var, viktigare än alla andras tid.
 Jag verkligen iriiterar mig på sånt, människor som inte visar respekt för andras tid. Missar man bussen får man väl ta nästa. Det går en i kvarten för fan.
De håller bussen stilla i flera minuter och jag blir bara mer och mer irriterad. Till slut vänder jag mig om och säger åt dem att antingen gå på eller av. Till slut går de på och bussen åker. "Egoister", kallar jag dem och en utav kvinnorna vänder sig mot mig, med armen i sidan och slänger ur sig "Är det nåt problem eller?"
"Ja självklart är det ett problem", säger jag och frågar om de tycker att det är en bra grej att hela bussen ska behöva vänta på dem.  Hon mumlar  nåt och pekar framåt i bussen. Jag frågade vad hon sa men hon svarade inte. Jag frågar återigen om hon vågar upprepa det hon sa, men det verkar som hon backat. Lika bra det. När hon frågade om det var nåt problem, så frågade hon det på ett sånt sätt att det slog an på en sträng i mig. Den som tänker "Tror du verkligen jag skulle böja mig för dig?"  Min pojkvän känner till den sidan. Han tycker den kan vara lite frustrerande.
Så nu skriver jag av mig om det för att jag släppa det och sluta irritera mig, det verkar funka.

Jag impulsköpte en tarotlek igår. Jag skulle möta Magnus i stan, men han blev tvungen att jobba över så jag strosade iväg till Vattumannen där jag inte vart på väldigt länge och gick nästan omedlebart till tarotsektionen. Tarotlekar finns det ju hur många som helst och helst hade jag velat ha allihop, men jag hade bestämt mig för att köpa en.
Bad en expedit om lite tips och hjälp och hon radade upp en del olika sorters tarot, men ingen som jag direkt föll för vid första ögonkastet.
Jag berättade att jag var nybörjare och hon föreslog en klassisk tarot. "Mmm, men jag har redan en Rider-waite".
Sen föreslog hon Thoth, men jag gillar den helt enkelt inte. Hon visade, rysk, egyptisk, medeltidsstil och flera andra.
"Vilken djungel", suckade jag.
"Gå på instikt bara", föreslog hon.
Och då insåg jag att jag hela tiden medans jag tittat på alla lekar, höll i en lek som jag inte ville släppa ifrån mig.
Tittade ner på den och sa "Det känns som att jag vill ta med mig den här leken hem så det blir nog denna".
Det var ingen lek jag trodde jag skulle välja, vid första blicken såg den ut att vara gjord för att vara snygg och inte ha så rik symbolik.
Men när jag senare kollade igenom leken, jämfört symboliken med min rider-waite för att förstå den lite bättre, så insåg jag hur perfekt den är för mig just nu. Den har de klassiska tarotsymbolerna, men den ser dem ur en annorlunda synvinkel, som känns helt rätt. Den lyckas med att, inte bara ta fram vad korten betyder, utan också ett bra förhållningssätt till vad de representerar. Och det bara med bilder.
Upphovsmakarna verkar vara kinkiga med att man publicerar deras bilder så jag länkar till en sida som redan har rätt att publicera dem.

Igår var den jobbigaste dagen på länge. Jag skulle åka in till stan för att möta Magnus, hämta ut ett spel åt min bror på webhallen och åka vidare hem till mina föräldrar.
En bit ifrån busshållplatsen satt det en man på trottoarkanten som uppenbarligen hade druckit för mycket.
Jag vankade av och an i väntan på bussen och så fort jag tittade åt hans håll verkade han säga nåt till mig. "Toppen, ett fyllo som vill snacka skit" tänkte jag och satte på mig mina mentala glasögon med texten "Världen är inte klok, jag ids inte bry mig".
Men när jag tog mig en lite närmare titt på honom såg jag på något sätt att han hade värk. Tänk om han brutit ett ben och inte kan ta sig upp?
Jag gick fram till honom och frågade hur det stod till. Han förklarade att han hade skadat benet och inte kunde resa sig upp.
Att få honom att få båda benen upp på trottoaren var inget lätt företag. Jag är inte en stor person och inte särskilt stark, och han kunde verkligen inte stå upp alls utan hjälp.
Men när jag väl fått honom att komma upp på trottoaren, vilket måste ha varit smärtsamt för honom eftersom hans ben var inflammerat, så gick det förbi två kvinnor som frågade vad som hade hänt och ville hjälpa. Den ena utav dem ringde efter en ambulans. Det hade gått förbi flera personer som bara hade ignorerat honom men nu verkade ok att hjälpa honom. Hade de försökt hjälpa honom om inte någon annan gjort det först? Det var första förvåningen.
Men de var hur som helst väldigt trevliga och hjälpsamma. Nu kommer förvåning nummer två!
Kvinnan som ringde ambulansen fick prata i tio minuter utan att något hände. Till saken tror jag hör att hon inte pratade särskilt bra svenska.
För att vara rättvis så hörde jag bara hennes sida av konversationen. Den handlade om saker som. "Nej vi kan inte få hem honom", "Nej jag vet inte hur man stoppar blödningen" "Ja det är klart vi behöver en ambulans vi kan inte bara lämna honom så här", "Kopplas vidare?"
Jag blev lite irriterad på att de hon pratade med höll på att tjafsa så mycket så jag bad att få låna telefonen för att fråga vad det var som pågick.
Då var det helt plötsligt inga problem. "Ja självklart kan vi skicka ambulans, kan du stanna där med honom tills den kommer?"
Ska man inte kunna ringa och be om hjälp om nån är skadad om man inte pratar bra svenska? Jag vet att folk blir diskriminerade varje dag, men att ställas ansikte mot ansikte med hur allvarlig en situation h a d e kunnat vara bara för att man inte pratar flytande svenska gav mig en mindre chock.
Så jag satt där med honom, är inte riktigt säker på hur mycket tid som förflöt, kanske 20 minuter.
Jag var lite stressad eftersom jag lovat att göra saker i stan, men jag kunde inte bara dra.
Mannen var väldigt smutsig och flugor flockades runt såret på hans ben, och jag måste erkänna att jag tyckte det var lite äckligt. Men inte så äckligt som den moderiktigt klädda tjejen som gick förbi och snörpte på munnen med en äcklad min hon inte försökte dölja för fem öre. Jag skulle inte ta i hennes personlighet, ens med tång och munskydd.
När vi satt där och väntade på ambulansen, den alkoholiserade mannen och jag, hade jag tid att tänka efter lite.
Varför gjorde jag det här egentligen? Tyckte jag synd om honom? Nä, det gjorde jag inte, han hade själv hällt i sig sprit och ramlat och gjort illa benet i fyllan. Jag gjorde det för att det ska inte behöva vara så att en person sitter i smärta och ber om hjälp utan att få det. Även om det är ett fyllo som är så smutsig så att flugorna flockas kring honom.
Jag är trött på att det är så.
För han är en person. Medan vi satt där och väntade pratade vi, och han hade ett namn, en ålder och ett tidigare yrke.
När ambulansen kom, kom också chock nummer tre.
Vi hade suttit där i lugn och ro och det var rätt så folktomt, med undantag för enstaka personer som gick till bussen.
Helt plötsligt som ur ingenstans, dök det upp en folksamling, massa barn och några vuxna som bara stod och glodde och tisslade och tasslade. Vart kom de ifrån? Växte de upp som svampar ur marken, eller var de blodhundar i förklädnad som kunde lukta sig till en ambulans?
Ambulansmännen bad dem flera gånger att gå därifrån utan att de gjorde det. Att människor tycker om när det händer saker och är nyfikna är ingen nyhet, och jag kan inte påstå att jag är något undantag, men det var något med hela situationen som var så hemsk.
När ambulansen åkt var det några småtjejer som undrade vad det var som hänt. "Vad hade hänt med hans ben?" "Blödde det?" "Såg du vad som hände?", och så frågan som jag även fick av kvinnan som ringde ambulansen: "Känner du honom, var han din pappa?" För varför skulle jag annars ha  hjälpt honom om jag inte kände honom liksom.
Jag svarade snällt och vänligt på deras frågor men egentligen ville jag bara springa skrikandes därifrån.
Nånting med hela situation fick mig bara att vilja gråta. Inte att en man var för full och skadad för att kunna gå, för nu fick han förhoppningsvis den hjälp med sitt ben som han behövde, och att han drack för mycket alkohol kan bara han själv rå över. Nej det var de reaktioner jag märkte hos folk igår som helt fick mig ur balans.
Jag kom till slut till stan och fick gråta ut hos Magnus och vi käkade på Max.
Jag försöker hitta några bra ord för att avsluta det här blogginlägget men jag hittar inga.
Ibland är jag rädd för världen jag lever i.

Aftonbladet har gjort en uppskattning på hur mycket koldioxid de vanligaste glasserna är skyldiga till. Jag älskar glass.
Som tur är så var den värsta miljöboven laktritspuck och jag tycker inte ens om laktrits. Men magnum är jag väldigt förtjust i och den kommer hela vägen från Tyskland, så det är helt enkelt bara att sluta äta den. Nu kan jag inte skylla på okunnighet längre.
88:an och sandwich tillverkas sån tur är i Sverige så de kan jag äta med mindre dåligt samvete.
Bye bye Magnum, det var kul så länge det varade:-(

Min mor tyckte inte om bilden på Sigge i ett tidigare inlägg så jag lovade att lägga upp en ny där han såg lite snällare ut
Varsågod Mamma!
(Jag vill dock tillägga att han tittar på en utav våra kaniner och precis innan bilden togs slickade sig om munnen)

Det var en trevlig midsommarhelg. Det började med att jag ,på midsommarafton, hämtade upp min bror och hans dator och tog med dem till Södertälje. Väl framme bytte vi ut sillen och nubben mot hemkörd pizza och cola.
Sen körde vi hardcore lan hela kvällen/natten med Age of Conan istället för att dansa runt midsommarstången.
Väldigt avslappnat och framför allt, kul. Bilden visar min priest som står och kråmar sig i staden Tortage.
På midsommardagen bar det av till jakan för att fira Litha. Väldigt lyckat firande där med kändes det som.
Fick ett tips också om en sida med massa olika tarotlekar, runt 1000 stycken sådär, som jag spenderade flera timmar på igår. Finns så otroligt många, alltifrån den klassiska Rider-Waite i massa olika varianter, till en Hello Kitty lek och en Kama Sutra lek för att bara nämna några.Blev riktigt sugen på att ta upp mina tarotstudier igen.
Helgen avslutades med att vi eskorterade bror min och hans dator hem till honom där jag däckade nästan direkt.
Mycket resor och lite sömn men mycket kul.

Var bakis halva dan med alla otrevliga små åkommer som följer med.
Jag hade följt med Magnus på personalfest på hans jobb. Det var kul att se vart han jobbade och träffa några av hans arbetskamrater. Nu har jag ett ansikte att sätta på de människor han pratar om.
Eric Gadd och Papa Dee var där och spelade. Inte den sorts musik jag brukar lyssna på men det var skoj ändå och Gadd har en cool falsettröst.
Igår fyllde min far år också, så när min kropp slutat häva ur sig saker den inte tyckte om, och huvudvärken lagt sig lite gick jag och min mor ner till centrum för att hitta en födelsedagspresent.
Det blev flera stycken varav den häftigaste (fast kanske inte mest användbara) var en badanka. Den gav honom ett gott skratt i alla fall:) Så dagen fick ett bra slut.

Läste en artikel om "farliga djur" och det väckte många barndomsminnen till liv. Till att börja med så har vi det här med humlan. När jag var kanske 3 år gammal, såg jag ett sött, ulligt litet djur som bara var gjort för att gosa med men när jag försökte klappa den, gissa vad som hände? Just det: Aj!
Sen har vi de vackra, ståtliga svanarna som jag såg på en utflykt i lågstadiet och naturligtvis ville klappa. Aj!
Ett citat ur tidigare nämnda artikel angående hur man kan försvara sig mot en aggresiv svan: "Fungerar det att kasta vatten på svanen?"
Jag vet inte ens om jag ska kommentera det, men testa! Fast gör det inte offentligt.
Och nu kommer vi då till det jobbiga: grävlingarna. Jag var livrädd för grävlingar när jag var liten. Även jag har växt upp med myten att grävlingar biter tills de hör ben krossas, så en lång period av min barndom gick jag omkring med knäckebröd i stövlarna om jag skulle ut i skogen.
Det känns lite komiskt så här i efterhand. Man hade ju en del knäppa ideer när man var liten. Som den gången jag fick höra om hur bärnsten bildades: "Det är kåda som legat i vatten". Jaha, tänkte jag, gick till närmsta gran, skrapade loss lite kåda och la i en plastmugg med vatten. Man glömde att upplysa mig om att det tar några miljoner år för kådan att stelna.
Min bror gjorde en liknande grej när han tog vallmofrön från en hamburgare och planterade dem i hopp om att det skulle växa upp hamburgeträd.

Gjorde ett test på DN för att kolla hur miljövänlig jag är.
Det visar sig att jag är mer miljövänlig än den genomsnittlige världsmedborgaren och betydligt mer miljövänlig än genomsnittssvensken.
Det känns ju skönt, men jag blev förvånad över hur mycket min miljövänlighet sjönk bara för att jag beräknade att jag flyger 1-10 timmar per år. Kanske ska hoppa över flyg helt och hållet och ta tåget istället.
Läsarna hade en hel del enkla, bra tips också, som jag inte ens tänkt på, som att t.ex att tina fryst mat i kylskåpet så att kylskåpet får "gratis kyla" och så sänker man inte inomhustemperaturen och sparar därigenom in på elförbrukningen. Visst tinar jag i kylen ibland men det är för att maten inte ska hinna bli dålig ifall jag inte är säker på när jag ska tillaga den.

Vi har en liten kisse hemma. Han kom till oss för att det inte fanns någon plats på södertälje katthem för tillfället och vi hade skrivit upp oss som jourhem.
Han charmade sig in i våra hjärtan med sin lekfullhet och nyfikenhet.
Allt var dock inte rosa och gulligull i början. Vi upptäckte snart att Sigges favoritaktivitet var att "leka mord", d.v.s. han kunde komma från ingenstansoch hoppa på ens hand eller fot och det gjorde ONT. Så fort det var något han inte tyckte om så bets han. En katt kan ju inte prata som en människa så visst ska en katt kunna säga nej, men man ska inte behöva desinfektera händerna bara för att han inte gillade att man t.ex. flyttade på honom.
Men efter en hel del disciplin, svordomar och snälla men bestämda tillrättavisningar slutade han att ta tänderna som enda uttrycksmedel.
Jag blev väldigt förvånad eftersom jag trodde att det inte går att uppfostra en katt, de har ju ett rykte om sig att göra precis som de vill.
Men idag är han en kelig liten kille som älskar att vara ute på balkongen och retas med kaninerna.
Ibland biter han till men det är bara för att markera att han inte vill, ofta nuddar han inte ens med tänderna.
Med ibland, när han märker att det är ok, tycker han fortfarande om att "leka mord"  och det är helt ok, han är ju dessutom så otroligt söt när han viker tillbaka öronen. Jag läste i en bok om katter att när de har öronen på det viset känner de sig hotade men så är det inte i Sigges fall.
Han är en ond liten katt med hjärtat på rätta stället;)

Det snöar i Kiruna och här sitter jag och förgås av värmen. "Snacka om måndagsmorgon" skriver de på aftonbladet och det kan jag väl hålla med om, när snön försvunnit för bara några veckor sedan och så kommer det igen bara 2 veckor innan midsommar, då är det en riktig måndag.
Det är inte så att jag längtar till vintern men det vore skönt att ha ett litet rum med Kiruna att krypa in i efter man varit ute och svettats i solen.
Jag har funderat på om jag skulle kunna tänka mig att flytta till Norrland, eftersom båda mina föräldrar är därifrån, och jag spenderade en del jättefina somrar där som barn, men har kommit fram till att svaret är nog nej.
För det första skulle jag inte klara av vinterhalvåret då det är mörkt större delan av dagen. Det är mörkt nog som det är på vintern här i Stockholm. För det andra är det det här med kylan som håller i sig längre än i övriga Sverige. Den är kall:)
Men, som sagt, ett litet rum med Kiruna skulle jag inte säga nej till just nu.

Idag åkte vi ut med K och badade, men jag badade inte idag heller för att jag är kinkig. Första stället vi kom till, Bergasjön tror jag det hette hade brunt vatten. Ofräscht tycker jag. Magnus fick dessutom en massa röda utslag efter att ha badat där så vi letade snabbt reda på en plats vid havet för att skölja bort smutset.

Vi hittade en jättemysig badplats en bit utanför Trosa där i alla fall killarna glatt hoppade i. Jag hoppade inte i. Jag är kinkig. Det var för kallt.
Men jag roade mig glatt med att fotografera. Blev en del jättebra bilder.
Kvällen avslutades med att vi åkte en sväng till Tullgarns slott. Jag hade lätt kunnat tänka mig att ha bröllopet där men jag tror inte att det går att hyra och även om det gick skulle det nog kosta multum.

Nu är det dags att vara social med datorn som suttit ensam hela dagen och sen kanske en omgång geni.

Jag har hela mitt liv fått höra att man inte ska bada när man har mens, att det är farligt och man kan få infektioner o.s.v. men nu har jag precis fått svart på vitt från vårdguiden att bada när man har mens kan man visst.
Tänkt om jag hade vetat det för en timma sedan när vi gick ner till sjön och jag satt och tittade suktande ut mot vågorna.
Nu vet jag det till framtiden i alla fall.
Nu är det dags att gå ner till affären för att handla lite mat. Ska göra Bulgurgryta med yoghurtsås *mums*

Jag har varit gudinnetroende sedan barnsben, blev wiccan för drygt tio år sedan, så när min fästman och jag började prata om giftermål var det självklart att det inte skulle bli ett  kyrkbröllop.
Min blivande make är inte wiccan men har dock en väldigt öppen syn på livet och hans tro verkar inte ligga så långt från min, så vårat bröllop kommer att bli en sorts kompromiss mellan hans tro och min.
Jag har alltid fått vara den jag verkligen är med honom och det finns ingenting jag inte kan berätta för honom  (bortsett från vad vissa tystnadslöften hindrar mig från).
Detta visar sig även i min religionsutövning. Han är alltid förstående om jag behöver vara för mig själv för att meditera, tänka, fira en högtid,  eller smita iväg på möten med de som delar min tro.
Ibland förstår jag inte hur jag, efter en lång rad av misslyckade förhållanden lyckats stöta på en så underbar kille.
Att han står ut med min överdrivna envishet, mitt temprament som ibland exploderar som en råtta gnagandes på en smällare och mitt tjuriga morgonhumör. Känns nästan som att jag måste ha lurat honom på något sätt men jag döljer ju inget för honom så det kan inte stämma.
Men jag är väldigt glad att han valde mig och jag väljer honom av hela mitt hjärta.

Ja visst finns det enormt mycket annat jag skulle kunna börja skriva om, men jag måste få skriva av mig om min drömklänning. Vanligtvis är kläder inte så viktigt för mig, jag tar på mig det jag tycker känns bekvämt, men på min bröllopsdag vill jag vara en prinsessa.
Min favorit hittils är denna:
http://18thcenturycorsets.smugmug.com/gallery/41697_XMQh8/4/41708503_h3rXA/Large
Ända sen jag såg videon "November rain" med Guns n' Roses har jag vart såld på en bröllopsklänning som är kort framtill. Den här klänningen har dessutom små söta rutmönster som är en stående favorit.

Sen tänkte jag att jag kanske skulle ha något mer i den här stilen (bilden från http://www.kathrynandalexandra.com/)


Enda tveksamheten är väl ärmarna. Jag måste tänka lite praktiskt. Eftersom jag är en rätt så klumpig person så skulle man nog kunna läsa av vad jag åt för bröllopsmat bara genom att titta på ärmarna efter bröllopet.

Det som helt fick mig att ifrågasätta om jag skulle ha vitt på bröllopet (något jag tidigare varit väldigt bestämd på) var när jag såg en röd klänning som Natalie Dormer hade på sig i sin roll som Anne Boleyn i serien "The Tudors"
http://www.imdb.com/media/rm2015860224/tt0758790
En lyxdröm i rött som bara skriker "Är det inte bröllopsnatt snart??"

Anledningen till att jag startade den här bloggen var att ha en plats att samla alla mina ideer och tankar kring det kommande bröllopet mellan mig och min fästman, Magnus.
Till att börja med ska vi ha vårat bröllop nästa år (2009) på sensommaren. Exakt datum och plats är inte bestämt än, men jag letar frenetiskt efter ett bra ställe man kan vara på.
De krav jag har på den hitintills oupptäckta oasen är dessa:

*Naturmiljö. Det behöver inte vara mitt i bushen men man ska i alla fall inte höra trafikbuller och skrikande ungar.
*Privat. Jag vill inte att det ska vara en avskild plats för bara släkt och vänner.
*Inom stockholm. Förort helt ok, men jag vill inte åka till en annan stad.
*Bygdegård. Eller något i den stilen för att kunna ha bröllopsfesten i och även en sista tillflyktsort för bröllopet ifall det skulle ösregna....eller stryk det förresten, bröllopet ska vara utomhus om det  så drar förbi en orkan:)